Kom igång gratis

Open Badges: den öppna standarden bakom kontrollerbara bevis

En Open Badge är ett digitalt bevis som beskrivs enligt en öppen standard: vem som fick vad, när och av vem, sparat som ett maskinläsbart dokument på en fast adress. Vem som helst kan kontrollera den adressen, och ingen leverantör kan låsa in den för sig själv. Den här sidan förklarar standarden så att du sedan kan förstå den i sitt sammanhang och använda den själv. Om du letar efter annonsbilden till eventet, den som i vardagligt tal också kallas ”badge”: den tar sidan Skapa en LinkedIn-badge upp.

Vad en Open Badge är, i ett stycke

En Open Badge är ett digitalt bevis på en prestation eller ett deltagande, beskrivet enligt Open Badges-specifikationen. Den togs ursprungligen fram av Mozilla och förvaltas i dag av 1EdTech (tidigare IMS Global). Kärnan: alla uppgifter om beviset ligger som ett strukturerat, offentligt hämtbart dokument på en fast URL. Den som vill kontrollera beviset hämtar helt enkelt den URL:en. I version 2.0, som den här sidan handlar om, består varje bevis av tre sammanlänkade dokument: Issuer, BadgeClass och Assertion.

De tre byggstenarna: Issuer, BadgeClass, Assertion

Standarden delar upp ett bevis i tre delar, och uppdelningen är smartare än den först verkar. Issuer beskriver vem som utfärdar: namn, webbplats, kontakt. BadgeClass beskriver vad som tilldelas: bevisets titel, beskrivning, kriterier och bild. Assertion är slutligen den enskilda tilldelningen: just den här personen fick den här BadgeClass det här datumet.

På så sätt behöver beskrivningen av en certifikattyp bara finnas en gång, oavsett om du delar ut den till 20 eller 2 000 personer. Så här ser en verklig assertion ur vårt system ut, bara token är förkortad:

Assertion (Open Badges 2.0, hostad)
{
  "@context": "https://w3id.org/openbadges/v2",
  "type": "Assertion",
  "id": "https://oneclickbadge.com/ob/assertion/3f9d…",
  "badge": "https://oneclickbadge.com/ob/badge/3f9d…",
  "recipient": {
    "type": "url",
    "hashed": false,
    "identity": "https://oneclickbadge.com/cert/3f9d…"
  },
  "issuedOn": "2026-07-04T18:22:31Z",
  "verification": { "type": "hosted" },
  "evidence": "https://oneclickbadge.com/cert/3f9d…"
}

Två detaljer är värda en andra blick. Fältet badge är bara en adress: där ligger BadgeClass, som i sin tur pekar på Issuer, och så tar sig ett kontrollverktyg vidare genom hela kedjan. Och som recipient står här adressen till certifikatsidan; en e-postadress, inte ens en hashad, förekommer ingenstans. Det offentliga dokumentet klarar sig alltså utan direkta kontaktuppgifter. Personens namn står på den länkade certifikatsidan, där personen själv skrev in det när certifikatet hämtades.

Hostad eller signerad: två sätt att verifiera

Specifikationen anger två sätt att göra en assertion kontrollerbar. Vid signerade badgar bär dokumentet en kryptografisk signatur från utfärdaren, det bevisar alltså sig självt, men kräver nyckelhantering hos utfärdaren. Vid hostade badgar gäller en enklare regel: en assertion är äkta så länge den går att hämta på sin egen id-adress hos utfärdaren. Att kontrollera betyder då helt enkelt att hämta URL:en och jämföra.

Det hostade förfarandet har en underskattad fördel: den rena återkallelsen. När utfärdaren drar tillbaka ett bevis svarar samma adress från och med då med HTTP-status 410 och ett kort dokument med raden ”revoked: true”. Ett återkallat certifikat blir alltså inte bara tyst. Det säger aktivt ifrån att det inte längre gäller. Så gör vi det på OneClickBadge också, till exempel när ett certifikat av misstag har utfärdats två gånger.

Bilden bär beviset med sig

En detalj i standarden är nästan poetisk: ”baking”. Badge-grafiken, oftast en PNG, får sin assertion tillsammans med kontrolladressen inbäddad direkt i bildfilen, tekniskt som ett iTXt-textblock med nyckelordet openbadges. Bilden ser exakt likadan ut efteråt men bär sin kontrollväg inuti sig: den som drar filen till ett kontrollverktyg kommer fram till assertionen, oavsett hur många nedladdningar och chattar bilden har vandrat genom.

Rangordningen är viktig: bara den hostade assertionen kan bevisa något. En bild går att kopiera och ändra hur som helst, medan svaret på verifieringsadressen kontrolleras av utfärdaren ensam.

Open Badges och LinkedIn: vad som fungerar och vad som inte gör det

Här reder vi ut det vanligaste missförståndet som spökar i många artiklar: LinkedIn läser inte Open Badge-metadata. Det finns ingen badge-import där, ingen automatisk kontroll, ingen särskild symbol för verifierade badgar. Det LinkedIn har är profilavsnittet ”Licenser och certifikat” med fält för namn, utfärdande organisation och en URL. Ingenting av det innebär att LinkedIn har certifierat eller godkänt något.

Därför är standarden ändå inte oanvändbar för LinkedIn, tvärtom: i URL-fältet hör verifieringsadressen hemma. Den som klickar på ”Visa certifikat” i profilen hamnar på certifikatsidan, bakom vilken den kontrollerbara assertionen ligger. Själva posten går att förbereda för mottagarna med ett klick, med formulärfälten redan ifyllda. Hur det ser ut ur deltagarnas perspektiv visar guiden om att lägga in certifikatet i profilen.

Licenser och certifikat
C
Deltagarcertifikat Cloud Summit 2026
Cloud Summit (via OneClickBadge)
Utfärdat juli 2026
Visa certifikat
Exempel för en deltagare, i profilavsnittet Licenser och certifikat.

Ge ut Open Badges utan att göra det till ett IT-projekt

Att implementera själva standarden lönar sig för de färraste arrangörer: du skulle behöva ständigt nåbara slutpunkter för Issuer, BadgeClass och varje enskild assertion, dessutom återkallelselogik och en bakad bild. För event, webbinarier och utbildningar finns en färdig väg: på OneClickBadge utformar du ett deltagarcertifikat, och varje utfärdat exemplar får automatiskt sin hostade assertion, återkallelsemekanismen och PDF:en med bild.

Att dela ut det till många deltagare sker utan listuppladdning, via en hämtlänk som du delar efter eventet. Varför det just i bevisfrågan också är ett dataskyddsbeslut står på sidan Certifikat till många deltagare.

Och hur är det med Open Badges 3.0?

Version 3.0 flyttar standarden till W3C Verifiable Credentials, en modell med kryptografiska signaturer och mer kontroll hos mottagaren. För högskolornas ekosystem och långlivade utbildningsbevis är det rätt riktning. För användningsfallet eventdeltagande är 2.0 i hostad form det pragmatiska läget i dag: alla vanliga kontrollverktyg förstår det, återkallelsen fungerar, och ingen behöver hantera plånböcker eller nycklar. Därför satsar vi på 2.0 hostad och fortsätter att lugnt hålla ett öga på 3.0.

Läs också

Vanliga frågor

Kan LinkedIn känna igen eller verifiera Open Badges?
Nej. LinkedIn läser inte metadatan och kontrollerar ingenting, profilavsnittet Licenser och certifikat tar helt enkelt emot namn, organisation och en URL. Kontrollerbarheten kommer från utfärdaren: URL:en leder till certifikatsidan, bakom vilken den hostade assertionen alltid går att hämta.
Vad skiljer en Open Badge från ett PDF-certifikat?
PDF:en är en fil, en Open Badge är ett hämtbart tillstånd. En PDF kan vem som helst skicka vidare eller efterlikna utan att någon märker det. Assertionen ligger hos utfärdaren, går att kontrollera maskinellt och att återkalla vid behov. I praktiken behöver du båda: PDF:en för pärmen och skrivaren, verifieringslänken för allt som ska gå att kontrollera.
Behöver mottagare ett konto eller en plånbok?
Inte för Open Badges 2.0 i hostad form. Beviset är en offentlig URL, bilden och PDF:en är vanliga filer. På OneClickBadge hämtar deltagare sitt certifikat via en länk och lägger in det i LinkedIn-profilen via oss, utan att logga in.
Vad kostar det att ge ut Open Badges?
Själva standarden kostar ingenting, den är öppen. På OneClickBadge lägger du upp ett event och sätter upp certifikat och hostat bevis med ett gratis konto; vad som gäller därutöver ser du när du skapar det. Mottagare betalar aldrig något och behöver inget konto.
Är Open Badges förfalskningssäkra?
Den hostade assertionen är det, inom ramen för metoden: den är giltig exakt när den ligger på sin id-adress hos utfärdaren, och den som ville förfalska det skulle behöva kontrollera utfärdarens webbserver. Bilden i sig går fortfarande att kopiera, så det tillförlitliga är alltid adressen bakom den.

Källor

Uppgifter om externa plattformar senast kontrollerade den 12 juli 2026.